Min del av paradiset…


Ca 2 mil utanför Strömstad ligger mitt lilla paradis. Lökholmen. En plats där jag spenderat många år av mitt liv. På både gott och ont. Både som barn, tonåring och numera i vuxen ålder.

För en tonåring är det inte ultimat att bo där. Det är öde och det går inga bussar förutom skolbussen. Loven blir väldigt långa när man hela tiden är beroende av att folk skall köra en och hämta en hela tiden. Man känner sig isolerad. Utanför. I toåren var det fruktansvärt jobbigt. Det kan vara därför jag flyttade hemifrån när jag var 15 år. Tidigt, men i mitt fall absolut det allra bästa valet.

Men det finns bra saker med Lökholmen. Havet. Det stora, vilda, lugna, trygga, vackra, mäktiga havet. Så många, många dagar, kvällar och nätter jag har spenderat där. Både som badgäst, jag har tältat, jag har grillat och jag har spelat badminton.
Men mest har jag suttit och skrivit. Och andats saltvattensdoft.
Det ger en alldeles speciell känsla i själen.

Så många gånger jag suttit under stjärnhimlen, i alla årstider och bara samlat kraft. Reflekterat. Hämtat andan.
Det finns nog inget som ger mig så mycket lugn i själen. Som ger mig så mycket perspektiv.
Att bo nära havet är nog det vackraste jag vet.

I söndags var vi där igen. Jag och karln. Med kaffe.
Vi såg solen gå ner och vi körde förbi min gamla lägenhet och jag fick lite ont i bröstet över vad jag hade lämnat.
Jag ångrar så många av mina val. Detta är ett av dom. Jag borde aldrig ha flyttat från havet. Livet hade sett annorlunda ut då.
Men det är klart – alla val har sina konsekvenser.

Men det var fint av karln att ta med mig dit i söndags. Jag behövde det.
Nu klarar jag mig en liten stund till.

Alla behöver sitt eget paradis. Svårare än så är det inte.
Sedan ser paradiset annorlunda ut för alla. Vare sig det är på gymmet, på restaurang, i skogen… Alla är vi olika. Tack och lov för det.