Ett år kvar till slakt?!


Äntligen är denna födelsedagshelgen över. Den var för all del fin men det är väl ingen hemlighet att jag inte riktigt gillar födelsedagar.
Det där med att bli äldre passar mig helt enkelt inte. Alls!
Det ger mig ångest. Deluxe!

Min första åldersnojja fick jag när jag fyllde 15 år. Halvägs till 30 år. Herregud, jag var ju säker på att jag var döende och på väg till slakt mer eller mindre. Jag hade gjort mitt. Jag var gammal och förlegad. Hade inte mer att ge. För när man är 30 år, Då är man banne mig gammal.
Så gick åren .. och den nojjan blev ju inte mindre kan man säga.

Åren innan jag blev 30 år var det många som sade att dom trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Jag levde ett liv som tillsade att det var konstigt om jag faktiskt skulle lyckas fylla 30 år innan jag låg i graven.
På den tiden blev jag förbannad på dom som sade så. Jag tyckte att dom inte hade en jävla aning om vad dom pratade om. Att dom var dömande. Idioter, rent av.
Idag, en hel del år senare så inser jag att dom hade rätt. Även fast jag helst vill förneka det.
Hade det inte varit för Dotra så hade jag aldrig suttit här idag.
Varje dag jag går upp ur sängen, så är det för hennes skull.

Men – nu fyllde jag i alla fall år i fredags.
Hela 39. Och jag orkar inte ens tänka så långt som till nästa år. Det är ju verkligen en dag jag aldrig har sett komma.

Och så sitter man här med ångesten över att man borde kommit längre. Gjort fler saker, upplevt mer äventyr. Pluggat mer, jobbat mer. Ha mer stabilitet. Leva ett liv man faktiskt Vill leva.

Kanske är det så nästa år. Kanske är allting ändrat då.
Man kan bara hoppas.

Fredagen var i alla fall fin.
Jag fick en riktig kaffekittel så nu kan jag äntligen dricka supergott kaffe hela tiden.
Lite bökigare kanske, men ack, så mycket godare!

Har ni åldersnojja eller är jag ensam?