Ett år kvar till slakt?!


Äntligen är denna födelsedagshelgen över. Den var för all del fin men det är väl ingen hemlighet att jag inte riktigt gillar födelsedagar.
Det där med att bli äldre passar mig helt enkelt inte. Alls!
Det ger mig ångest. Deluxe!

Min första åldersnojja fick jag när jag fyllde 15 år. Halvägs till 30 år. Herregud, jag var ju säker på att jag var döende och på väg till slakt mer eller mindre. Jag hade gjort mitt. Jag var gammal och förlegad. Hade inte mer att ge. För när man är 30 år, Då är man banne mig gammal.
Så gick åren .. och den nojjan blev ju inte mindre kan man säga.

Åren innan jag blev 30 år var det många som sade att dom trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Jag levde ett liv som tillsade att det var konstigt om jag faktiskt skulle lyckas fylla 30 år innan jag låg i graven.
På den tiden blev jag förbannad på dom som sade så. Jag tyckte att dom inte hade en jävla aning om vad dom pratade om. Att dom var dömande. Idioter, rent av.
Idag, en hel del år senare så inser jag att dom hade rätt. Även fast jag helst vill förneka det.
Hade det inte varit för Dotra så hade jag aldrig suttit här idag.
Varje dag jag går upp ur sängen, så är det för hennes skull.

Men – nu fyllde jag i alla fall år i fredags.
Hela 39. Och jag orkar inte ens tänka så långt som till nästa år. Det är ju verkligen en dag jag aldrig har sett komma.

Och så sitter man här med ångesten över att man borde kommit längre. Gjort fler saker, upplevt mer äventyr. Pluggat mer, jobbat mer. Ha mer stabilitet. Leva ett liv man faktiskt Vill leva.

Kanske är det så nästa år. Kanske är allting ändrat då.
Man kan bara hoppas.

Fredagen var i alla fall fin.
Jag fick en riktig kaffekittel så nu kan jag äntligen dricka supergott kaffe hela tiden.
Lite bökigare kanske, men ack, så mycket godare!

Har ni åldersnojja eller är jag ensam?

Så var det väl min tur …


Hej förkylning. Det var väl för gott för att vara sant att klara en hel vinter utan att bli förkyld. Det är ju mer regel än undantag att man faktiskt skall bli sjuk.
Så nu var det min tur.
Och nej, jag varken har eller tänker testa mig. Jag låter det gå över av sig själv, vilket jag misstänker att det kommer göra om några dagar.
Under tiden håller jag mig undan folk och butiker.
Dock blir det nog en liten biltur senare. Bara för att se något annat än dom här förbannade väggarna.


Under tiden fortsätter jag på Karlns filt och tittar på serier och hoppas att det kanske snöar lite till så att man har något fint att blicka ut över.

Förövrigt Hatar jag att vara täppt i näsan. Jag tror nästan att jag hellre är magsjuk. Den där panikkänslan när man inte får luft. Och ja, jag hatar nässpray. Kan till nöds ta den för barn om jag är döende. Och än är jag inte riktigt där även fast jag är ganska nära. Ont i halsen. Hosta. Småfeber.

Så för min del blir det karantän några dagar till.
Var inte livet tråkigt innan så är det, det nu!

Jag får väl skura lite golv eller något annat upphetsande tänker jag 😉

Små, små steg…

Jag lovar mig själv hela tiden att jag skall göra saker. Dyrt och heligt lovar jag migsjälv, hela tiden. Varje gång slutar det med Fail. Epic fail. Jävligt tröttsamt. Och jag vet ju om det. Det är ju bland annat därför jag inte har nyårslöften.

Jag måste helt enkelt sluta tänka för stort. Även fast jag gillar tanken på att tänka stort. Vem gillar Inte det? Jag är helt klart för att man skall ha stora drömmar och stora mål men i mitt fall är det helt enkelt inte hållbart.
Men så är det ju det där med att Jag Vill tänka stort, jag vill vinna.
Så jag tänker köra på i alla fall.

Så nu är mitt mål att spendera minst 10 minuter utomhus minst tre gånger i veckan. För er vanliga dödliga är det ingenting. För mig är det stort. Och efter en vecka nu så ligger jag på plus. Det känns bra i själen. Istället för att lova mig själv tre långa promenader i veckan – som jag vet att kommer gå åt helvete innan jag ens har börjat så kör jag på tio minuter. På det viset har jag en möjlighet att faktiskt lyckas.
Hellre det än att ständigt fela.
Det förtär en.

Det långsiktiga målet innan sommaren är att ha ett jobb. Visstid, deltid, heltid – whatever. Bara jag har ett jobb. För att få lite mening i tillvaron.
Jag är inte dummare än att jag vet att jag de flesta människor behöver strukturer och rutiner. Det är nyttigt!
Att inte som jag bara sitta i total apati och vara beroende av andra för sin egen existens.
Ingen människa mår bra av det.

Mitt andra långsiktiga mål är att till sommaren så skall det här hemmet kännas – mitt. Ett hem att vilja komma hem till och vara trygg och komfortabel i.
Och så skall jag ta tag balkongen oxå. Det gör nog också en del för hemtrevnaden.

Dags att städa – för att öka hemtrevnaden.
Igår bakades det frallor och det luktar fortfarande nybakat.
Tack till mig själv.

Så – har ni några mål?

How to make a home?


Och här sitter jag och stirrar. Vilket i och för sig inte är nytt. Men nu jobbar min hjärna på högvarv.
Jag Måste göra något med lägenheten som får den att kännas som Hemma. På riktigt.

Det är en riktig skitlägenhet. Den är gammal och omodern och det tekniska funkar sådär. Diskmaskinen låter som en våldtagen katt och på spisen är det bara två plattor som funkar nästan helt ok.
Men man skall inte vara kravstor har jag hört.
Och just det, det doftar mögel och död ur avloppen i badrummet. Och ja, avloppen är rensade och tömda så jag misstänker att det sitter längre ner där jag inte kommer åt. Har spolat och hållt på i två år utan resultat.

I lägenheten är det plastmattor. Från 70-talet tror jag. Med så mycket fläckar och ”hål” i att det oavsett hur mycket klorin jag tvättar med så endå så ser det smutsigt ut. Så har vi väggarna som är målade i en diare-gul färg som får mig att må illa varje gång jag tittar på dom. Absolut ingen färg som ger varken värme eller en känsla av hem och trygghet.
Skåpsluckorna är såklart gulnade … en gång vita …

Ja, jag försöker täcka golven med trasmattor och väggarna med tavlor. Men det går lixom inte riktigt hem.
Jag behöver inspo för hur jag skall få det att kännas varmt och hemtrevligt.
Och det skall helst vara jävligt billigt.
Tips anyone? DIY är tacksamt. Och inte för svårt!

Med tanke på all den tiden jag faktiskt spenderar i min lägenhet så känner jag att nu, är det verkligen dags. Jag måste göra något innan jag blir galen. Jag har bara kört fast helt enkelt.
Jag vill verkligen kunna trivas här till trots för att det är ett skithål mitt i skogen.

Så nu inväntar jag kväll och Talang. Tills dess städar jag väl lite och kollar lite serier.

Mvh
Tacksam för tips.

This is my kind of social…

Jag är en introvert människa. Jag har nog alltid varit det? Kanske inte medvetet alltid dock. Desto fler år som går desto värre blir det.
Nu är det på den nivån att jag känner att det är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det är inte det att jag inte har vänner. Det har jag. Världens finaste vänner. Min flock, som jag skulle kunna döda för. Vilken sekund som helst. Och det förtär mig att jag inte underhåller vänskapen på den nivån jag skulle jag vilja.
Jag skulle vilja träffas oftare, hitta på saker, ringas, vara spontan.
Men jag klarar inte av det.

Med tanke på mitt mående har jag svårt för att boka in saker. För minuten innan jag -kanske- skall iväg så spårar måendet ut och jag klarar inte av att ses. Och då kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Igen.
Om och om igen. Och det blir bara värre. Dess fler gånger man misslyckas.
Folk tröttnar. Jag förstår det. Jag är så vansinnigt trött på mig själv jag oxå. Hela tiden.

Det är sällan jag svarar i telefon numera. För jag är så rädd att orden skall ta slut. Att det blir en pinsam tystnad. Att den andra skall tycka att jag är tråkig. Då är det lättare att låta bli att svara. Att skicka ett sms istället.
Men det finns ett fåtal människor. Då svarar jag. Oavsett!

Har insett att det under senaste året är mer eller mindre två vuxna personer som jag träffar. Karln och min samtalskontakt. Någon gång då och då träffar jag andra och jag inser hur fattigt det egentligen är.
Jag Vill kunna spontanfika, jag vill kunna åka till Göteborg, jag vill kunna gå och fika, gå och handla.. utan att behöva vara livrädd för att stöta på människor. Jag vet bara inte riktigt hur det skall gå till.

Så…. Jag sitter väl och bittrar lite, känner mig lite ensam samtidigt som jag undviker att svara på samtal eller träffa folk.

Hej dubbelmoral. Det är du och jag nu!

Ögonblicket 11.14


…Och här har jag suttit sedan 09.30. Fick skjuts till staden.
Det är ju så in i helvete tungvint när man bor i skogen och det aldrig går bussar. Mer eller mindre i alla fall. Och definitivt ingen som passar in till det man skall göra. På helgerna går det inga bussar allt.
Har jag nämt att jag hatar skog?

Men att sitta här. På kaffetdoppet. Det gillar jag. Det är som att slungas tillbaka till 8:e klass när man satt här hela skoldagar och drack kopp på kopp med kaffe. Tack gode gud, för påtår säger jag bara. Det hade blivit extremt dyrt annars.
Det är faktiskt fortfarande gratis påtår.

Kaffedoppet har mycket stammisar. Många äldre. På min tid var det mer blandat. Men jag har en känsla av att ungdomar inte fikar lika mycket numera? Jag kanske bara är så sällan ute att jag ser det … Men på min tid var alltid övervåningen fylld av ungdomar som kom och gick. Man satt aldrig ensam och samtalsämnena tog aldrig slut.
Minns att det till och med var en period vi skrev brev till varandra. Till trots för att vi satt vid samma bord.
JA, vi var väldigt unga då.
Det var i alla fall en fin tid.
Aldrig sinande kaffekoppar. Diskutioner om brustna hjärtan, hembränt och hårdrock. Ungefär så. Det var fint!

Nu sitter jag här och bidar min tid innan ett möte kl 14.00. Har i alla fall fått gjort undan en del måsten. Sådant som jag inte kommer mig för att göra när jag ligger hemma i soffan. Så det är väl bra att man faktiskt kommer ur apatin lite då och då! Även fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade hem.

Det får bli en kopp kaffe till helt enkelt.
Och just det, det är ju fredag… Have a good one!

Kvällstankar om terapi och hopplöshet…

Jag vet inte hur det är med er?
De flesta av er som läser härinne är förmodligen ”friskare” än vad jag är. Hur man nu mäter sådant?!
Men jag är en sådan som ständigt ältar allt det som har varit.
Jag vet inte riktigt hur man gör för att gå vidare. För överallt där man vänder sig är det minnen som påminner om allt det som – just – varit.
Och oftast gör det ont. Och det får en att sjunka ett trappsteg ner. Och ett till. Och ännu ett.

Men jag har inte lärt mig ännu hur man gör för att inte falla.
Jag har inte lärt mig hur man gör för att det inte skall skava. Vara. Blöda.
Minnen som tappar hela ens nersystem för syre. Det kommer som hårda knytnäveslag. Gång på gåg. Vart man än vänder sig.

Varför gjorde man som man gjorde? Varför valde man som man gjorde? Sade som man gjorde? Konsekvenser.
Kommer smärtan över alla felaktiga val att blekna som ärr på huden? Att vara just Bara minnen som inte gör ont längre men bara syns som bleknade minnen?

Och det är nu vi kommer till det knepiga.
Tidigare var jag Tvungen att ha samtal minst en gång i veckan. Sedan snart ett år tillbaka har jag inte det kravet på mig.
Men jag gör det av fri vilja numera.
Och innan varje samtal. En gång i veckan så undrar jag om jag är dum i huvudet.
Jag undrar om jag är galen som utsätter mig för grävandet i mina känslor frivilligt.
Varför gör jag så mot mig själv när jag vet hur ont det gör?

Jag antar att jag någonstans långt inne hoppas på att jag kommer hitta en lösning. Se något form av ljus i tunneln. So far har det bara varit tåg och just nu, i denna sekund – kvällen innan möte. Så undrar jag återigen om det inte är lika bra att sluta?!
För jag antar att det inte kommer att bli bättre. Någonsin!

Hon, som jag pratar med en gång i veckan säger att hon tycker att under dom 5-6 åren hon har känt mig så gör jag framsteg. Jag öppnar mig .. lite. Men hon håller med Karln som sade något i stil med häromdagen att:
Det är som att du har en mur med spikar runt om kring dig, man kommer inte innanför muren..
Och det kanske jag har. Jag vet ärlig talat inte själv längre. Men det är ju inte första gången jag har hört det. Det är heller inte första gången ett förhållande har tagit slut på grund av det.
Det är farligt att lita på folk. För det blir alltid använt imot dig.
Litar man blint på folk så kommer man krossas.
Så vet man att det är. Det är sedan gammalt.

Så nu sitter jag här. Dagen innan mitt samtal. Röjer i mina lådor. Gräver i minnen. Och undrar om det verkligen är värt det, det här med samtal. Gör det inte mer ont än gott?

Och snart kommer Karln… Och jag skall låtsas att allt är perfekt. Och att dagen har varit som vilken som helst. För man avslöjar inte för mycket.

Det är sedan gammalt!

Min del av paradiset…


Ca 2 mil utanför Strömstad ligger mitt lilla paradis. Lökholmen. En plats där jag spenderat många år av mitt liv. På både gott och ont. Både som barn, tonåring och numera i vuxen ålder.

För en tonåring är det inte ultimat att bo där. Det är öde och det går inga bussar förutom skolbussen. Loven blir väldigt långa när man hela tiden är beroende av att folk skall köra en och hämta en hela tiden. Man känner sig isolerad. Utanför. I toåren var det fruktansvärt jobbigt. Det kan vara därför jag flyttade hemifrån när jag var 15 år. Tidigt, men i mitt fall absolut det allra bästa valet.

Men det finns bra saker med Lökholmen. Havet. Det stora, vilda, lugna, trygga, vackra, mäktiga havet. Så många, många dagar, kvällar och nätter jag har spenderat där. Både som badgäst, jag har tältat, jag har grillat och jag har spelat badminton.
Men mest har jag suttit och skrivit. Och andats saltvattensdoft.
Det ger en alldeles speciell känsla i själen.

Så många gånger jag suttit under stjärnhimlen, i alla årstider och bara samlat kraft. Reflekterat. Hämtat andan.
Det finns nog inget som ger mig så mycket lugn i själen. Som ger mig så mycket perspektiv.
Att bo nära havet är nog det vackraste jag vet.

I söndags var vi där igen. Jag och karln. Med kaffe.
Vi såg solen gå ner och vi körde förbi min gamla lägenhet och jag fick lite ont i bröstet över vad jag hade lämnat.
Jag ångrar så många av mina val. Detta är ett av dom. Jag borde aldrig ha flyttat från havet. Livet hade sett annorlunda ut då.
Men det är klart – alla val har sina konsekvenser.

Men det var fint av karln att ta med mig dit i söndags. Jag behövde det.
Nu klarar jag mig en liten stund till.

Alla behöver sitt eget paradis. Svårare än så är det inte.
Sedan ser paradiset annorlunda ut för alla. Vare sig det är på gymmet, på restaurang, i skogen… Alla är vi olika. Tack och lov för det.

Det döda samhället…

…vinterpromenad i sällan skådad sol…


Så var det äntligen söndag igen. En blåsig, grå och kall sådan.
En sådan söndag där man gärna spenderar dagen uppkurad i soffan med filt och kollar serier. Gärna en kanna kaffe som någon annan serverar en oxå. Men man skall ju inte hoppas på för mycket.
Vore fint med någon god söndagsmiddag oxå men jag vet inte om jag har någon inspiration.
Gjorde dock en Sjukt god kycklinggratäng i fredags. Den blev lovprisad både då och igår. Älsk på matlådor.
Varför gör man inte det oftare? Allt blir så mycket mer lättvindigt då!

Har till och med blivit promenad både fredag och lördag. För att vara mig är det stort. Och jag häpnas varje gång över hur mysigt det faktiskt är när man väl kommer ut, får ploppat in spotify i öronen och man bara går.

Sedan är ju Strömstad i vinter och pandemitider fantastiskt. Enligt mig. Det är mer eller mindre folktomt. Överallt. Jag menar, vinter i Strömstad innebär att det förutom på systembolaget och eurocash så träffar du inte en själ. Nu i coronatider är det inte folk på någon affär alls och de flesta butiker stänger tidigare.
Oh well, folkskygga jag tycker det är ganska skönt. Sedan är det klart att det är synd om alla småföretagare som drabbas. Det kommer man inte undan.

Nu är planen att fortsätta titta på karln som ligger på golvet i badrummet och skrubbar. Jag dricker mitt kaffe och letar väl inspo till söndagsmiddag.
Några förslag?
(Inget avancerat tack!)

Ha en förträfflig söndag, folket!

En påtår och wi-fi…


Jag har egentid!
Nog är det väl så att jag faktiskt har egentid mer eller mindre varje dag men jag tycker lixom inte att det riktigt räknas när jag bara ligger hemma i soffan.
Inte för att det inte är skönt utan för att – Jag gör det jämt.

Men idag är det läkarbesök och då får man unna sig att dricka kaffe och njuta lite innan besöket. Som en belöning i förskott.
Av för mig oförklarliga anledningar får jag ju varken klubba eller klistermärken nu för tiden.
Varför är det bara mini-människor som får det? Jag tycker att det är orättvist.
Jag är minsann oxå duktig. Alla som låter någon brutalt sticka nålar i en borde få något fint. Det är min åsikt!

Lycka är oxå att surfa på Wi-Fi. Det suger ganska gott att inte ha internet hemma. Eller ja, inte mer än det jag delar via mobilen. Det blir ganska dyrt. Och inte går det speciellt snabbt heller. Men vad gör man inte för att kunna streama lite serier och inte Bara se om allt man redan sett hundra gånger och kan alla replikerna till?!

Jag gillar att sitta på café.
Titta på människor. I smyg.
Barnfamiljer kan ha fantastiska diskussioner. Och äldre människor. Inte utan att man ofta kan lära sig något.
Ungdomar retar mig oftast med sina höga, pitchiga röster och överdrivna skrattande. Men dom har såklart oxå rätt att fika. Dom håller ju faktiskt bara på att hitta sin plats i världen. Även fast det är svårt att alltid komma ihåg det när dom sitter lite för nära och låter lite för högt.

Efter läkarbesöket blir det hem till L, slänga i en tvätt och krulla ihop sig i soffan. Min tvättstuga i huset har varit ur funktion sedan innan jul. Det syns i min tvättkorg kan man säga.

Halvvägs i veckan. Blir bra det här.
Tror jag.