Drömmar.

Jag känner få människor som är så fantastiskt begåvade på att förtränga saker som det jag är.
Jag har nog mest gjort det till mitt kall här i livet. Utövat det till att jag sitter igen med fingertoppskänsla helt enkelt.
Jag kan ta Nästan vilket minne som helst och stoppa det långt bak i hjärnan.
Där syns det inte, finns inte.
So far, so good!

Men så kommer vi till kruxet. Nu är jag inne i en sådan period där jag drömmer så sjukt skadade drömmar. Det är svek, alkohol,lögner, våld och extrema former av psykisk terror. Dröm på dröm avlöser varandra oavsett hur många gånger jag än vaknar under natten.
Så när jag väl vaknar på morgonen är jag så mentalt trött att dom där ynka timmarna med sömn jag har fått, dom hade jag lika gärna kunnat vara utan.
Det är vidrigt!

Kontentan: En tjej som är skadat trött dygnet runt och ständigt går runt med en gnagande oro som sitter kvar sedan natten.

Frågan är: Hur skall jag komma undan detta?
Jag har försökt sova med radio eller tv på för att tysta mina egna röster. Jag läser innan jag somnar. Jag har försökt dricka grönt och rött te. Men nu har jag inga mer förslag.

Anyone?

This is my kind of social…

Jag är en introvert människa. Jag har nog alltid varit det? Kanske inte medvetet alltid dock. Desto fler år som går desto värre blir det.
Nu är det på den nivån att jag känner att det är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det är inte det att jag inte har vänner. Det har jag. Världens finaste vänner. Min flock, som jag skulle kunna döda för. Vilken sekund som helst. Och det förtär mig att jag inte underhåller vänskapen på den nivån jag skulle jag vilja.
Jag skulle vilja träffas oftare, hitta på saker, ringas, vara spontan.
Men jag klarar inte av det.

Med tanke på mitt mående har jag svårt för att boka in saker. För minuten innan jag -kanske- skall iväg så spårar måendet ut och jag klarar inte av att ses. Och då kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Igen.
Om och om igen. Och det blir bara värre. Dess fler gånger man misslyckas.
Folk tröttnar. Jag förstår det. Jag är så vansinnigt trött på mig själv jag oxå. Hela tiden.

Det är sällan jag svarar i telefon numera. För jag är så rädd att orden skall ta slut. Att det blir en pinsam tystnad. Att den andra skall tycka att jag är tråkig. Då är det lättare att låta bli att svara. Att skicka ett sms istället.
Men det finns ett fåtal människor. Då svarar jag. Oavsett!

Har insett att det under senaste året är mer eller mindre två vuxna personer som jag träffar. Karln och min samtalskontakt. Någon gång då och då träffar jag andra och jag inser hur fattigt det egentligen är.
Jag Vill kunna spontanfika, jag vill kunna åka till Göteborg, jag vill kunna gå och fika, gå och handla.. utan att behöva vara livrädd för att stöta på människor. Jag vet bara inte riktigt hur det skall gå till.

Så…. Jag sitter väl och bittrar lite, känner mig lite ensam samtidigt som jag undviker att svara på samtal eller träffa folk.

Hej dubbelmoral. Det är du och jag nu!

Kvällstankar om terapi och hopplöshet…

Jag vet inte hur det är med er?
De flesta av er som läser härinne är förmodligen ”friskare” än vad jag är. Hur man nu mäter sådant?!
Men jag är en sådan som ständigt ältar allt det som har varit.
Jag vet inte riktigt hur man gör för att gå vidare. För överallt där man vänder sig är det minnen som påminner om allt det som – just – varit.
Och oftast gör det ont. Och det får en att sjunka ett trappsteg ner. Och ett till. Och ännu ett.

Men jag har inte lärt mig ännu hur man gör för att inte falla.
Jag har inte lärt mig hur man gör för att det inte skall skava. Vara. Blöda.
Minnen som tappar hela ens nersystem för syre. Det kommer som hårda knytnäveslag. Gång på gåg. Vart man än vänder sig.

Varför gjorde man som man gjorde? Varför valde man som man gjorde? Sade som man gjorde? Konsekvenser.
Kommer smärtan över alla felaktiga val att blekna som ärr på huden? Att vara just Bara minnen som inte gör ont längre men bara syns som bleknade minnen?

Och det är nu vi kommer till det knepiga.
Tidigare var jag Tvungen att ha samtal minst en gång i veckan. Sedan snart ett år tillbaka har jag inte det kravet på mig.
Men jag gör det av fri vilja numera.
Och innan varje samtal. En gång i veckan så undrar jag om jag är dum i huvudet.
Jag undrar om jag är galen som utsätter mig för grävandet i mina känslor frivilligt.
Varför gör jag så mot mig själv när jag vet hur ont det gör?

Jag antar att jag någonstans långt inne hoppas på att jag kommer hitta en lösning. Se något form av ljus i tunneln. So far har det bara varit tåg och just nu, i denna sekund – kvällen innan möte. Så undrar jag återigen om det inte är lika bra att sluta?!
För jag antar att det inte kommer att bli bättre. Någonsin!

Hon, som jag pratar med en gång i veckan säger att hon tycker att under dom 5-6 åren hon har känt mig så gör jag framsteg. Jag öppnar mig .. lite. Men hon håller med Karln som sade något i stil med häromdagen att:
Det är som att du har en mur med spikar runt om kring dig, man kommer inte innanför muren..
Och det kanske jag har. Jag vet ärlig talat inte själv längre. Men det är ju inte första gången jag har hört det. Det är heller inte första gången ett förhållande har tagit slut på grund av det.
Det är farligt att lita på folk. För det blir alltid använt imot dig.
Litar man blint på folk så kommer man krossas.
Så vet man att det är. Det är sedan gammalt.

Så nu sitter jag här. Dagen innan mitt samtal. Röjer i mina lådor. Gräver i minnen. Och undrar om det verkligen är värt det, det här med samtal. Gör det inte mer ont än gott?

Och snart kommer Karln… Och jag skall låtsas att allt är perfekt. Och att dagen har varit som vilken som helst. För man avslöjar inte för mycket.

Det är sedan gammalt!

Det gör ont att vara hudlös.

Ett litet talibarn på Julafton för 11 år sedan…

Jag håller som bekant på att rensa i lådor som stått magasinerade i några år medan jag levt lite här och lite där. (But that is another story.)
Från början var jag uppe i säkert 20-talet kartonger och en jäfla massa papperskassar.

Och ja, det mesta är Talibarnets saker från när hon var liten. Kläder, pyssel, spel etc.
Och ja, jag är nog lite av en hamster. I varje fall när det kommer till vissa saker.
En del saker som är mina Kan jag bara inte slänga.
Inte utan att få utslag och mindre hjärnblödningar. Såsom: Gosedjur, (fetish!) böcker och gamla dagböcker, block m.m
Men ja, jag har slängt en hel del.

…julfika hos vänner…

Så kommer vi till Talibarnets saker. Det gör fysiskt ont. Jag blir som förlamad. Jag tappar all gnista. Jag känner alla dofter, jag kan smaka vad vi åt den och den dagen, jag kan se ögonblick framför mig och jag kan höra våra diskussioner.

Hennes kläder. Hur skall jag kunna slänga sådana minnen som sitter som superlim under huden på mig. Det är som att riva av lager på lager med hud.
Det lämnar öppna, blödande sår som inte vill sluta vara. Eller ens läka. Någonsin. Jag blir hudlös. Sårbar.
Jag gillar inte att vara sårbar.
Och jag är så väldigt rädd för att glömma.
Rädd för att glömma dofter, konversationer, känslor, minnen.

Men jag vill inte leva som en baglady.

Jag Har slängt kläder nu. Flera sopsäckar. Nu skall allt pyssel sorteras.
Jag inser att jag kommer ha en del kvar. I lådor.
Fler minnen.
Det finns gränser för hur mycket jag kan slänga.

Jag gör mitt bästa.
Men det gör jävligt ont att vara hudlös.