Kvällstankar om terapi och hopplöshet…

Jag vet inte hur det är med er?
De flesta av er som läser härinne är förmodligen ”friskare” än vad jag är. Hur man nu mäter sådant?!
Men jag är en sådan som ständigt ältar allt det som har varit.
Jag vet inte riktigt hur man gör för att gå vidare. För överallt där man vänder sig är det minnen som påminner om allt det som – just – varit.
Och oftast gör det ont. Och det får en att sjunka ett trappsteg ner. Och ett till. Och ännu ett.

Men jag har inte lärt mig ännu hur man gör för att inte falla.
Jag har inte lärt mig hur man gör för att det inte skall skava. Vara. Blöda.
Minnen som tappar hela ens nersystem för syre. Det kommer som hårda knytnäveslag. Gång på gåg. Vart man än vänder sig.

Varför gjorde man som man gjorde? Varför valde man som man gjorde? Sade som man gjorde? Konsekvenser.
Kommer smärtan över alla felaktiga val att blekna som ärr på huden? Att vara just Bara minnen som inte gör ont längre men bara syns som bleknade minnen?

Och det är nu vi kommer till det knepiga.
Tidigare var jag Tvungen att ha samtal minst en gång i veckan. Sedan snart ett år tillbaka har jag inte det kravet på mig.
Men jag gör det av fri vilja numera.
Och innan varje samtal. En gång i veckan så undrar jag om jag är dum i huvudet.
Jag undrar om jag är galen som utsätter mig för grävandet i mina känslor frivilligt.
Varför gör jag så mot mig själv när jag vet hur ont det gör?

Jag antar att jag någonstans långt inne hoppas på att jag kommer hitta en lösning. Se något form av ljus i tunneln. So far har det bara varit tåg och just nu, i denna sekund – kvällen innan möte. Så undrar jag återigen om det inte är lika bra att sluta?!
För jag antar att det inte kommer att bli bättre. Någonsin!

Hon, som jag pratar med en gång i veckan säger att hon tycker att under dom 5-6 åren hon har känt mig så gör jag framsteg. Jag öppnar mig .. lite. Men hon håller med Karln som sade något i stil med häromdagen att:
Det är som att du har en mur med spikar runt om kring dig, man kommer inte innanför muren..
Och det kanske jag har. Jag vet ärlig talat inte själv längre. Men det är ju inte första gången jag har hört det. Det är heller inte första gången ett förhållande har tagit slut på grund av det.
Det är farligt att lita på folk. För det blir alltid använt imot dig.
Litar man blint på folk så kommer man krossas.
Så vet man att det är. Det är sedan gammalt.

Så nu sitter jag här. Dagen innan mitt samtal. Röjer i mina lådor. Gräver i minnen. Och undrar om det verkligen är värt det, det här med samtal. Gör det inte mer ont än gott?

Och snart kommer Karln… Och jag skall låtsas att allt är perfekt. Och att dagen har varit som vilken som helst. För man avslöjar inte för mycket.

Det är sedan gammalt!

Författare: Hon

Lever. Drömmer. Roas. Räds. Längtar. Flyktar. Finns. Ensamstående. Fri. Fantastisk. På mitt eget lilla vis. Jag. Ett Hondjur.

4 reaktioner till “Kvällstankar om terapi och hopplöshet…”

Lämna ett svar till Hon Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: