Det gör ont att vara hudlös.

Jag håller som bekant på att rensa i lådor som stått magasinerade i några år medan jag levt lite här och lite där. (But that is another story.)
Från början var jag uppe i säkert 20-talet kartonger och en jäfla massa papperskassar.

Och ja, det mesta är Talibarnets saker från när hon var liten. Kläder, pyssel, spel etc.
Och ja, jag är nog lite av en hamster. I varje fall när det kommer till vissa saker.
En del saker som är mina Kan jag bara inte slänga.
Inte utan att få utslag och mindre hjärnblödningar. Såsom: Gosedjur, (fetish!) böcker och gamla dagböcker, block m.m
Men ja, jag har slängt en hel del.

Så kommer vi till Talibarnets saker. Det gör fysiskt ont. Jag blir som förlamad. Jag tappar all gnista. Jag känner alla dofter, jag kan smaka vad vi åt den och den dagen, jag kan se ögonblick framför mig och jag kan höra våra diskussioner.

Hennes kläder. Hur skall jag kunna slänga sådana minnen som sitter som superlim under huden på mig. Det är som att riva av lager på lager med hud.
Det lämnar öppna, blödande sår som inte vill sluta vara. Eller ens läka. Någonsin. Jag blir hudlös. Sårbar.
Jag gillar inte att vara sårbar.
Och jag är så väldigt rädd för att glömma.
Rädd för att glömma dofter, konversationer, känslor, minnen.

Men jag vill inte leva som en baglady.

Jag Har slängt kläder nu. Flera sopsäckar. Nu skall allt pyssel sorteras.
Jag inser att jag kommer ha en del kvar. I lådor.
Fler minnen.
Det finns gränser för hur mycket jag kan slänga.

Jag gör mitt bästa.
Men det gör jävligt ont att vara hudlös.